» Stand my ground and never back down
When my faith is getting weak
And I feel like giving in
You breathe into me again
And I feel like giving in
You breathe into me again
I'm awake I'm alive
Now I know what I believe inside
Now it's my time
I'll do what I want 'cause this is my life
Here, right here
Right now, right now
Stand my ground and never back down
I know what I believe inside
I'm awake and I'm alive
Now I know what I believe inside
Now it's my time
I'll do what I want 'cause this is my life
Here, right here
Right now, right now
Stand my ground and never back down
I know what I believe inside
I'm awake and I'm alive
Jag har inte uppdaterat min blogg på hundra år känns det som. Så nu är det väl dags. Det är kallare nu - sååå underbart. För hundarna betyder det mer energi och glädje, för mig betyder det lager på lager. Vilda och Nikki körs tillsammans och efteråt så kör jag eller springer med Gizmo. Gizmo håller inte samma tempo eller distans som tikarna gör. Han är dock lika glad och pigg för det och travar snällt på i sitt tempo och sin distans med ett stort leende och svansen i topp. Men då tikarna drar iväg utan honom först, då måste man gråta lite.
Vi lever fortfarande här hemma. Jag har haft dagar då jag inte alls mått bra, kvällar som varit rent helvetiska. Men hundarna håller mig kvar och blåser ständigt ny livsglädje i mig. När det är tungt, så finns dom där. Alltid.
Nya linor från Draghundcenter också har vi fått hem i fina glada gula toner. Matte, dvs jag, har kommit igång med mina egna träning också. Inte bara odjuren som ska vara i fin form. Nog för att hundarna lätt kommer in i den , det är ju värre med mig så klart.
» Keep the fire burning
På tal om att köra i mörker så blev det lite körning i mörker ikväll. Då vi körde ut var det inte direkt mörkt, men det började bli och då vi kom hem var det kolsvart. Vi mötte både bilar, cyklar och andra hundar men töserna bara flöt förbi utan att rynka nos. Jag var mycket stolt över dem! Toppenbra träning ikväll på alla vis. Förhoppningsvis kan vi köra på riktigt i mörker snart med pannlampa och köra ut då det är mörkt. Den träningen behöver väl främst jag.
Tacksam och glad över att jag kan köra dem så ofta som jag kan ändå. Det är ändå temp och luftfuktighet nog att köra kortare vändor under kontrollerade former. Det känns skönt att ändå få igång dem så pass som jag har fått. Hade också tänkt införskaffa mig ett löpband då jag vet att många tränar på sånt och nästa sommar och vår ska jag erbjuda dem simning också. Nu då vi vet vart vi kan simträna med hundarna. Vi har bott här på gården ett år nu. Tiden bara susar förbi !
Jag blir så varm inombords av att se mina flickor jobba på tappert. I uppförsbackarna så får jag dock snällt hoppa av och springa med dem. Försöker också komma igång själv med min egen träning. När simhallen är klar så hade vi tänkt åka in och simma lite jag & gubben. Dessutom hoppas jag gruppträningarna på gymmet drar igång snart med cirkelgym och core träning.
Kolsvart var det då vi kom hem! Så lite mörkerkörning blev det.
Det ska tydligen börja regna om några dagar. Inte för att regn stoppar oss men det innebär att en hel del annat på gården måste fixas innan det börjar droppa från himlen. Dessutom innebär det att gräset växer som ogräs och behöver klippas. Det finns alltid en himla massa att göra på en gård. Alltid. Dessutom ska man hinna med att trycka in arbete och socialt liv också. I mitt fall innebär dock socialt liv mest hundarna och hundfolk. Eller allmänt folk som kan leva med att mitt liv kretsar kring odjuren. Min bästa vän är ingen hundmänniska alls men ändå låter hon mig plöja på om hundarna, om träningen, om maten, om hälsan på dem och hur jag vill göra hundrastgården framöver. Så visst går det.
Jag har testat att hitta en bra app också som kan registrera och spara all träning så jag får en översikt. Har ni tips så kommentera gärna. Har en gammal Samsung.
» Put your lighter in the air and lead me back home
Det känns i luften när hösten är på ingång. Vi kan bara hoppas att kylan kommer med dofterna i luften. Äppelträdet börjar likna ett höstäppelträd och hundarna rullar sig glatt på gården i det mjuka men lite kalla gräset. Vi ser oss om efter fler ställen att använda som dragbanor. Jag behöver fler tuffa backar att träna dem i, möjlighet att låta dem kyla ner sig och längre sträckor med olika underlag att välja mellan.
Snart börjar det bli dags att träna mer på att köra i mörker också med bara pannlampan. Dock tror jag att vi väntar till ännu kyligare kvällar innan vi ger oss på detta. Men snart faller mörkret över oss. Det blir mörkt betydligt snabbare nu än för bara några veckor sedan.
När jag selade på tikarna igår kväll så höll Vilda på med sin vanliga dans. Hon kan knappt bärga sig innan dom får kommandot att dom ska starta och det är en himla massa spektakel hon pysslar med i väntan. Nikki är inte heller så tålmodig av sig innan vi kommer iväg utan brukar också dansa lambada och sjunga för full hals. Vilda och hennes syskon har allihopa fått sångens gåva. Så det låter nog som om det vore fyra hundar och inte två som ska iväg.
Jag ser fram emot med pirr i magen att börja köra mer i mörker. Då jag hittar bättre ställen att köra på i just mörker. Det behövs inte minst för min skull.
» The greatest
Jag har nyss pratat med Vildas uppfödare som är mycket kloka. Det här med tävling. Första tävlingen, andra tävlingen, ja första åren... det innebär inte att man kan eller bör sätta ribban högre än verkligheten tillåter. Ja, jag kommer börja tävla och ja jag tycker mina hundar går toppen. Men konkurransen är fruktansvärt hög. Och att tävla i ex 4-spann innebär att du kommer tävla mot de som vinner och toppar VM. De hundar som är i världsklass i drag 4-spann. Hur mycket man än vrider och vänder på det så måste man tillåta sig att vara nybörjare och komma sist. Att se sina tider mot de vinnande spannets och nästan skratta lite. Det innebär inte att dina hundar är dåliga eller att du är dålig. Det innebär att man bara kan klättra uppåt.
Jag har på skoj och allvar sagt ''Jag är glad om jag kommer runt banan''. Och det är just det. Köra för att utvecklas, ha roligt, träffa folk, visa upp sig, låta hundarna testa nya banor med nya krav och att lära sig en himla massa från folk som tävlat sedan man själv var nyfödd. Det handlar inte om att vinna det första man gör eller se sig själv som en sämre person med sämre hundar för att man inte har världsklass som nybörjare.
Alla har varit nybörjare från början. Även de som har de bästa hundarna som finns i Norden har varit sist och inte minst så har de kämpat sig till prispallen. Många hundar genom åren har passerat innan man nått resultat bland de tre bästa. Det är klart man drömmer om att de hundar man har kommer vinna det ena och det andra. Det är klart jag nästan vill gråta vid tanken på att Nikki inte kommer få stå på någon prispall med mig. Men Nikki kommer alltid vara min första egna hund, min första Siberian och en mycket speciell hund för mig.
Om 5 år, om 10 år, ja då har man andra förmågor och andra chanser att konkurrera på ett annat sätt. Då kommer man säkerligen se tillbaka på sitt första spann och verkligen se skillnaden. Det innebär dock inte att det första spannet man hade var dåligt för att man kom sist eller näst sist. Det innebär att man utvecklades och att man hela tiden lär sig nya saker. Alla är vi glada amatörer i början.
Amatör betyder för övrigt ''den som älskar''.
Inte ''den som är sist''.
Jag kommer gå in för att det ska gå så bra som möjligt. Kommer gå in med attityden att vi ska ha roligt och att jag ska lära mig. Att mina hundar inte är i närheten av de spann som slåss om 1a, 2a eller 3e pris betyder inte något annat än att jag och mina hundar bara kan blicka framåt. Det är naturligt. Inte ett misslyckande. Vi älskar hundarna, vi älskar dragsporten, vi älskar att umgås och lära känna mer människor med samma intressen.
Jag kommer alltid älska mina hundar. Alltid. Oavsett vart vi hamnar på tävling. Ingen nybörjare vinner det första man gör. Man tränar med sina hundar, inte mot dem. Man tränar för och tillsammans med dem. Man lär sig saker hela tiden. Och mitt mål är att vi ska bli bättre för varje tävling. Komma snabbare i mål för varje gång. Att vi varje år kan se tilbaka på förra årets tider och tänka ''det slog vi i år''. Det handlar om att göra det man gör för att man älskar det. Var en amatör, det är jag!
» Faster than a bullet
Don't give up, I won't give up
Don't give up, no no no
Don't give up, I won't give up
Don't give up, no no no
I'm free to be the greatest, I'm alive
I'm free to be the greatest here tonight, the greatest
The greatest, the greatest alive
I'm free to be the greatest here tonight, the greatest
The greatest, the greatest alive
Sia - The greatest
Tiden travar på. Lite kyligare kvällar har vi fått då jag kunnat dra några km i alla fall. Bättre än ingenting alls. Vilda och Nikki har börjat dra tillsammans igen. Gizmo har ju en paus pga en tass som är lite öm. Han reagerar dock inte på beröring av den men jag har ställt honom på vila ändå så han går endast promenader och joggar lite grann med mig. Han är trots allt lite till åren. Töserna är helnöjda med att vara tillsammans i 2-spann igen. Nikki visar än en gång att hon är en hund att räkna med. Hon löper just nu och är lite flamsigare än vanligt bara. Vilda behöver jag inte ens skriva något om. Hon är bara så sjukt bra.
Jag ser fram emot hösten trots allt. Det har varit en hemskt jobbig sommar psykiskt med tanke på förlusten. Men samtidigt så måste livet få gå vidare. Sorgen kommer alltid finnas med oss, saknaden och sorgen och smärtan finns alltid i form av ett tomrum i hjärtat. Min flock kommer, som jag skrivit flera gånger innan, alltid innehålla både mina änglahundar och de som vandrar bredvid mig.
Gizmo har humöret uppe trots allt så jag tror inte han lider så mycket av vilan. Dessutom är han tagen ur kommande tävlingar i alla fall. Hans kropp kommer inte hålla utan han får helt enkelt hobbydra här hemma och dessutom verkar han trivas bra med och vara nöjd med promenader och lite jogging. Till skillnad från humle och dumle som kräver sina dragpass för att ens vara i närheten av nöjda.
Vi besökte även svärfar igår och Bobby var helnöjd med att springa lös på hans gård och undersöka och leka med grannens gräsklippare. Det är skönt att ha en hund som går att ha lös under vissa omständigheter. Vi släpper honom inte på alla ställen. Hemma går han alltid lös på gården och strosar runt. Han har ett viktigt uppdrag som vaktis tycker han. Det här med drag är inte riktigt hans grej men han är trots det väldigt glad ändå. Jogga är roligt däremot om man har honom i ett tolkbälte. Det funkar utmärkt. Kicken var lite otäck dessutom.
Igår tog vi en promenad gemensamt med killarna också efter att töserna dragit en vända. Husse och matte med varsin grabb. Båda två skötte sig utmärkt utan minsta tecken på gruff eller dumheter trots att det är två grabbar som inte bott med varandra särskilt länge alls.
Jag har kört utan nacklina nu ett tag men kommer nog testa att köra med också. Jag upplever dock inte någon större ''wow'' skillnad men tror att på tävling är nacklina bra att ha på damerna. Särskilt med tanke på att det kommer fyllas på med hundar bakom dem till kommande 4 och 6-spann. Helt underbart kommer det bli men jobbmässigt så är man redan svettig. Att köra 2 stycken är inte så bara alla gånger. Kickbiken ställer inte i ordning sig själv och hittills har jag snällt fått dra på selarna och göra alla checks inför start.
Men jag kan inte sticka under stolen med att jag verkligen ser fram emot att få komma ut på tävlingsbanorna och inte minst utöka igen och träna med det antal jag vill tävla med framöver. Konkurransen på 4-spann är hård och det tar sin tid att jobba ihop sitt spann. Det är trots allt levande djur man talar om och inga robots man kan förinstallera och bara klicka på en massa knappar.
Men summan av allt är dock att jag är helnöjd, jag är fruktansvärt peppad och motiverad. Och det kommer bli en rejäl utmaning framöver vilket vi hoppas och tror på allihopa.
Vi har haft en lite ''ut ur askan kommer fenixen'' känsla här hemma och i flocken. Men nu siktar vi in oss på en säsong med förhoppningsvis en del tävlingar inbokade och utökning av flocken. Dessutom höjer vi ribban lite, inte bara på hundarna utan även på mig, och vi kommer träna stenhårt med ''eld under tassarna''-attityden. Jag hoppas kunna beskriva mitt blivande team som faster than a bullet! Vi har varit nere i skiten men vi reste oss upp igen.
» The show must go on..
The Rose Beyond The Wall
A rose once grew where all could see,
sheltered beside a garden wall,
And as the days passed swiftly by,
it spread its branches, straight and tall...
One day, a beam of light shone through
a crevice that had opened wide
The rose bent gently toward its warmth
then passed beyond to the other side
Now, you who deeply feel its loss,
be comforted - the rose blooms there-
its beauty even greater now, nurtured by
God's own loving care.
Hur ont det än gör att förlora vänner som borde vandrat vid ens sida just nu och vänner som skulle vara en del av framtiden och framtidens spann, så kommer en tid då man inser att sorgen måste bäras inombords i form av vackra minnen och tacksamhet för den tid man fick tillsammans. På gott och på ont. Det kan låta hårt. Man måste sörja sin tid först och verkligen tillåta sig att sörja. Och samtidigt se framtiden och förstå att livet går vidare. Om det finns något jag vet säkert, så är det att mina änglahundar finns där någonstans och dom följer sin gamla flock med kärlek och med spänning. Dom hoppas och tror på oss fortfarande. En del av min flock kommer dom alltid vara.
Jag har spunnit vidare på mina framtidsplaner och kommer att utöka min flock igen med nytt blod. Det känns spännande och det känns sorgligt att inte alla mina vänner är med och framtidens spann. Jag är tacksam över att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar mig i mina beslut och kan backa upp mig i vad jag drömmer om och planerar att genomföra. Mina mål har verkligen fått respons hos dem och det är skönt att veta att folk tror på mig.
Vi ser framåt men vi har alltid det förgångna kvar inombords i form av minnen. På gott och på ont.
» I hennes tasspår
I will return, don't you ever hang your head,
I will return, in every song at each sunset,
Our memory is always within reach,
I will return, I will return, don't you ever hang your head.
When you're feeling empty,
I will be the fuel you need,
To keep on pushing on down the lonely street
And I'm always in the shotgun seat.
Home like headlights on the lawn,
I'm never gone for long.
- Skylar Grey, I will return (fast and furious 7 soundtrack, song dictated to Paul Walker)
Tänk om någon kunde förstå hur ont det gör inombords för mig att skriva det här. Hur många tårar jag fällt, hur många skrik jag kvävt och stängt inom mig. Hur brännande het och intensiv smärtan fortfarande är.
Jag läser om hur folk vill avla på sin heeelt underbara hund, dom vill ha en avkomma efter sin älskade fyrbenta vän och en del söker även ny hund fast som ska påminna om deras gamla hund. För mig gör det ont att läsa detta. Jag vet och jag står för att den dagen mina hundar vandrar vidare. Då finns inte dom längre. Inget kan ersätta det tomrum som dessa djur lämnar i mitt hjärta.
Jag var överlycklig över att ha fyra avkommor efter min Vilda. Särskilt Savox kändes som en ny Vilda. En kopia av henne. En hund som på något vis skulle påminna om Vilda och som skulle ta hennes plats den dagen Vilda inte längre vandrar med oss. Men jag hade fel och jag tänkte helt fel. För ingenting och ingen kan ersätta Vilda. Inte ens en avkomma efter henne.
Savox växte upp, från den lovande lilla valp , till en spännande unghund till det hon var då hon dog. Hon växte inte alls upp och blev min nya Vilda. Trots att hon fostrats av Vilda och Vildas flock, trots att vi hållit i denna hund sedan hon ut kom och till hennes sista andetag. Trots allt så var det bara en dröm, en inbillning, en naiv önskan från min sida. Vilda kommer alltid leva kvar hos mig, i mitt hjärta. Inte i någon annan hunds kropp.
Det är så enkelt att lura sig själv att en hund av samma ras, samma färger, samma ögon, samma fyra tassar och i vissa fall samma linjer ska bli en tröst för oss då vår älskade hund försvinner. Vi önskar och vi tror, vi ber för att den nya hunden ska bli en sorts reinkarnation av vår gamla vän. För att vi ska slippa ett riktigt farväl och slippa tanken på att hunden är borta. Vi lurar oss själva.
Men den dagen Vilda går den väg jag inte kan följa henne, den dagen är hon borta. Jag har bytt ut tanken på att försöka ersätta henne på något vis. För det är omöjligt. Det är orättvist mot henne också. Som att ett barn ska ersätta ett annat. Jag bytte ut denna naiva önskan mot att jag en dag kommer få återse Vilda igen då hon är borta. Gäller alla mina hundar. Jag lever med tanken och drömmen om att dom bara gått över regnbågens bro och kommit till en lycklig plats där dom kan vänta tills jag själv inte är menad att stanna kvar här. Att jag den dagen möts på andra sidan av en flock glada hundar.
Jag lever i drömmen om att dom besöker mig ibland. Då jag sover så ligger dom i fotändan av min säng, slickar mig försiktigt på handen och i ansiktet. Utan att jag vet det drar jag mina fingrar genom deras mjuka päls och drar in doften av dem. Jag kanske är dummare än dummast. Men det är den tanken som håller mig flytande i de stunder jag bara bryter ihop och gråter. Då jag känner tomheten och ensamheten.
Trots att jag bevittnat begravningar sedan jag var så liten att jag inte ens förstod döden (Min pappa arbetade inom detta) så blir den aldrig enklare att hantera. Trots att jag hjälpt till med att förbereda inför begravningar, ritat rosor på kondoleanser och vet utan & innan hur en begravning går till så blir döden aldrig någonsin enkel då den slår mot en.
När min sambos bästa vän gick bort i cancer och vi åkte ner för att delta i hans begravning så var det precis lika svårt för mig som för andra. Jag visste exakt när man går fram till kistan för att ta farväl, jag vet hur det fungerar praktiskt. Men inte hjälpte det mig då. Det gjorde lika ont, smärtan och saknaden var lika intensiv och stor då jag la min ros vid hans kista och mitt huvud blev tomt på ord. Döden är alltid lika fylld av smärta och tomhet. Vi kan inte fly från det faktum att ingen kan träna sig i att hantera en sådan sak. Det gör alltid lika ont.
Jag tror vi överlag är rädda för att känna sorg och saknad. Vi försöker bunkra upp med olika medel för att förhindra att behöva känna så mycket av den varan. Vi försöker hela tiden hitta vägar runt den. Men runt döden finns inga vägar. Bara en enda och det är tiden då man måste få sörja och sakna. Vara ledsen, vara förkrossad, frustrerad, arg och förbannad. Vi älskar så mycket att vi inte kan sörja för vi är rädda för våra egna känslor på något sätt. Precis som folk kan vara rädda att erkänna psykiska sjukdomar så som depressioner och liknande. Man släpper inte in det negativa för det är enklare att blunda. Eller?
Summan av kardemumman.
Naturligtvis så menar jag inte att folk som tar kullar efter sina hundar gör fel. Jag vet att min Nikki är en kopia av sin far och jag vet att hon stolt går i hans fotspår. Men det gör inte Nikki till en Grim. Hon må vara hans dotter men hon är en egen hund. Grim kan inte ersättas med varken Nikki eller någon annan av sina avkommor. Och inte heller kan man köpa sig en ny Grim med samma färger, samma ras och döpa honom till något liknande. Vi måste våga sörja och sakna. Vi måste våga erkänna för oss själva att kärleken räcker över till dödens land. Men det är allt. De bortgångna lever genom oss. Ingen annanstans.
» När kärleken inte räcker till
När kärleken inte räcker till.
Som djurägare så ställs man ibland, ofrivilligt, inför måsten och beslut vars smärta kommer eka inombords livet ut. Ibland sker saker vi i efterhand tror oss kunnat förutspå och förhindra, men i slutändan så kan vi inte påverka det som varit alls. Och kanske inte ens kunde vi det då. Kanske är det bara skuldkänslor och sorg som talar till oss vid sådana tillfällen.
Den 25 mars 2015 födde Vilda vår högst älskade men oplanerade kull som vi döpte till ''Last kullen''. Helix, Radix, Savox och Lynx kom till jorden. Trots att kullen var oplanerad och en ren tjuvparning så var dessa små liv så älskade som de bara kunde bli. Men någonstans hände någonting och en sen kväll i juli somnade alla fyra hundarna in. Deras mentalitet var inget vi kunde ha kvar eller tillåta i flocken. Dom blev aggressiva. Mot oss. Mot de andra hundarna. Det slutade så illa att en av mina vuxna tikar fick sätta livet till pga detta. Något som jag hela mitt liv kommer tvingas bära med mig. En hund som dog i min famn. Jag har aldrig skrikit så mycket inombords. Jag har aldrig känt mig så himla tom och värdelös som hundägare och människa.
Man ställs ständigt inför svårigheter och prövningar i livet. Som människa. Som djurägare. Och för dem som har barn - som mor eller far. Och att släppa henne ifrån mig till min sambo som bar ut henne .. den bilden, den känslan.. jag vill ogärna likna barn med djur eftersom det är två helt skilda saker. Men i denna stund så kan jag nog säga att det kändes som om han bar bort mitt barn. Min lilla baby. Jag greppade tag om den hunden in i det sista. Bönade och bad att hon skulle få överleva. Det fick hon inte. Hon somnade in och vandrade samma natt över regnbågens bro till en plats jag inte kan hälsa på henne. Hur mycket jag än önskar.
Tro inte för all del att valparnas bortgång kändes mindre. Den kändes. Lika smärtsam, lika brännande, lika plågsam och intensiv. Vi älskade dessa djur av hela våra hjärtan. Kanske kunde jag älskat dem mer. Ibland känns det som om jag inte gav dem allt trots att jag gjorde det. Ibland klandrar jag mig själv och letar efter fel hos mig som ledde till tragedin. Jag hittar bara samma tomhet och mörker som skapats av all sorg och saknad. Både till min vuxna tik och till mina ungdjur.
Det finns dagar då jag ångrar mig bittert. Då jag desperat letar efter orsaker att valet var fel och att jag borde tänkt annorlunda. Det finns stunder jag ser mig själv som ovärdig att ens ha husdjur och att jag borde sälja de hundar jag har kvar till något bättre. I mina mörkaste stunder tål jag inte ens att se mig själv i spegeln. För det som stirrar tillbaka på mig minns saker jag helst vill glömma och vakna upp ifrån som om det vore en hemsk mardröm.
Det är en evig kamp inombords att våga lita på sig själv igen och försöka se det man gjorde av kärlek. Hur fel en del val jag gjorde var så gjordes de av kärlek. Jag älskade så hjärtat inte ens räckte till. Jag fick inte plats med all kärlek jag bar på. Då blev sorgen ännu större och tyngre.
Att behöva avliva hundar eller husdjur för all del är bland det svåraste, ja kanske det allra svåraste man kan göra som djurägare trots allt. Att ta beslutet , att säga det högt, att göra verklighet av en tanke. Jag valde att låta mina fyra ungdjur gå vidare eftersom dom bevisligen inte mådde bra psykiskt. Dom hade ihjäl en annan hund. Jag vill inte gå in på detaljer kring allting. Men jag hittade henne och vi fick in henne i huset där vi med alla medel försökte hjälpa henne att stanna hos oss. En del av henne stannade, men den delen är inte fysisk och jag kan inte röra vid den.
Jag lät de fyra gå över regnbågens bro för att där fanns något bättre för dem. På denna jord kunde de aldrig bli lyckliga och trygga. För tro mig, vi har arbetat med dessa hundar från grunden. De saknade inget i livet. Men ändå så saknades något och detta kunde jag aldrig ge dem. Jag kunde däremot ge dem friheten att få springa på en evig gräsäng dit jag en dag hoppas själv kunna komma och få träffa alla mina älskade igen. Jag hoppas att jag efter detta liv kommer få vandra med dem igen.
Det som hållit mig uppe och håller mig uppe fortfarande är att jag har kvar fyra hundar att leva för och kämpa för. Att jag har ett dragintresse och en familj. Ett liv. Hur ont det än gör så går livet vidare. Det är den grymmaste av alla sanningar. Men den är äkta. Den är verklig.
Sorgen är alltid verklig. Den är mörk, den är dyster, den är full av saknad, längtan och förtvivlan. Skuldkänslor och en jävla massa ''om jag bara hade'' eller ''tänk om jag kunde ha haft''. Ändå är jag hur hårt det än må låta fast i mitt beslut. Inte för att jag inte älskade dem, inte för att jag inte gav dem allt och lite till utan för att verkligheten inte alltid ger oss lyckliga slut. Att äga djur innebär ett ansvar. Och det ansvaret innebär inte alltid att du kommer bada i rosa moln. Tvärtom kan detta ansvar innebära att du måste ta det svåraste av beslut, se scenarion du inte ens i dina värsta mardrömmar drömt om och leva med en tomhet som inte bara är fylld av ångest och sömnlösa nätter. Denna tomhet är också fylld av kärlek. Och hoppet om att jag en dag kommer vandra med alla mina fyrbenta igen.
» We're alive!
Dåligt uppdaterad blogg kan man lugnt säga.
Jag väljer att börja med att skriva såhär: Pga sorgarbete i flocken har jag varit off.
Just nu väljer jag att inte skriva ut något mer. De som behöver veta vet redan.
Till gladare skriverier.
Några helt okej kalla höstkvällar har vi fått ha så vi har då passat på att vara ute och dra. Dock inte så himla långt och jag har kört dem en och en dessa gånger. Snart hoppas vi att hösttträningen kommer igång på riktigt och att vi får kyligare dagar och nätter. Till skillnad från många andra är jag ingen soldyrkare utan trivs med att hellre klä på mig än klä av mig. För vad gör man om man är naken och det fortfarande är varmt. Nej tacka vet jag hösten och vintern. Klä på sig kan man alltid göra.
Vilda ger verkligen sitt namn ett ansikte. Hon är skogsvild då man ska sela på och det är knappt så man hinner ge henne klartecken innan hon redan är på väg. Det är med en glädjetår som jag ser hur denna hund verkligen visar sina sanna färger. Arbetsmoralen på den här hunden är bara sinnessjuk.
Nikki har jag aldrig behövt säga något om egentligen. Den hunden har gått från klarhet till klarhet. Vilda har haft perioder då hon dragit men inte för kung och fosterland. Men nu på senare tid så blir hon nästan bara bättre och bättre. Arbetsmoralen är som sagt sinnessjuk på Vilda. Nikki har alltid haft en hög arbetsmoral. Hon har gått som en klocka och jobbar på oavsett hur, när och vart jag sätter henne. Den hunden är en riktig arbetsmyra och jag kunde inte vara mera stolt över båda mina flickor.
Gizmo har lagt tävlingsplanerna på hyllan och kommer köras som hobbydragare istället. Medan töserna siktar in sig på att tävla. Men lika glad är Gizmo för det. Som alltid. Den hunden är verkligen flockens guldklimp.
» Tankar från en huskyholic.
Jag är nog ganska så tråkig att leva med trots allt. Det kan jag erkänna. Skulle jag få min vilja igenom så skulle jag nog 24-7 prata om hundarna. Jag skulle utan tvekan kunna bo i ett rum som är kombinerat kök, badrum och sovrum, sova på en gammal madrass och äta nudlar och dricka te medan hundarna skulle leva lyxliv. Ibland glömmer jag till och med bort oss människor lite grann. Ex just ja vi måste också handla människomat till oss, och jaha börjar toapapperet ta slut. Mina tankar är ständigt kring hundarna. Deras behov, deras utrustning, deras saker, deras allt. Har jag hundmat kvar? Ska jag testa något nytt märke på godis eller foder? Vilka erbjudanden har djurbutikerna just nu och kan jag fynda där? Hur ser selarna ut, alla fordon? Hur mår hundarna? Någon som ramlat och fått en rispa på 0,00001 mm på ena tassen? Ser inte den hunden lite trött och ledsen ut? Har jag klappat och kramat och pussat på alla ordentligt idag? Har jag sagt till alla att jag älskar dem?
Tankarna är ständigt kring hundarna. Ringer min telefon och jag ser ett nummer jag inte känner igen. PANIK. Det är något med hundarna helt klart. Någon är skadad, har rymt, mår dåligt...., ja ni förstår själva.
På ett vis är det väl tur att man har en sambo som kan se till att man är människa också och ser till sina egna behov ibland. Inte bara djurens. Många säger och skriver att de aldrig skulle kunna leva ihop med någon som inte delar deras intresse. För min del är det snarare, skulle aldrig kunna leva ihop med någon som inte respekterar mitt intresse. För på ett vis är det klart man vill att partnern ska se tjusningen som man själv gör, men å andra sidan så är det viktigt , tror jag, för ett förhållande att man har sina egna liv också. Att det finns ett ''ditt och mitt'' och inte bara ''oss oss oss''. Kanske är det jag som är lite av en eremit på det viset men jag uppskattar min egentid med djuren. Då jag inte hör en enda människoröst eller dyl. Då det är jag och mina fyrbenta.
Jag tror någonstans att alla par måste hitta sin balans och sitt ''det här funkar för oss''. För det finns ju par som delar intresset också och trivs med det och vill ha det så. Sen finns konstiga personer som jag. För som sagt, min partner måste inte vara bosatt ute i hundgården med mig. Huvudsaken är att personen jag delar mitt liv med förstår och respekterar min hobby dvs mina hundar. Att det inte ska gnällas om det ena och det andra. För helt ärligt, jag skulle lätt sparka ut vilken hunk som helst om kravet vore ''mig eller hundarna''. Enkelt val. Hundarna. Det kommer ALLTID vara hundarna.
Att hitta någon som är lika galen och rubbad som jag själv är. Well, mission impossible. Jag är ju trots allt unik i mitt tänk, mitt tyckande och vem jag är. Hur jag lever mitt liv, det är unikt för bara mig. Att dela livet med mig är också unikt att någon ens vill göra. Det är svårt att beskriva hur livet med en musher är. Man måste nog uppleva det helt enkelt. Jag är stolt över mina hundar. Det är som folk som pratar om sina barn.
Särskilt denna typ av hundras är ju väldigt speciell. Att ha polarhundar som är arbetande draghundar är en livsstil. Ett sätt att leva sitt liv på helt enkelt. Bara sättet de är på och hur man jobbar med dem skiljer sig en hel del. Jag ser dessutom saker i mina hundar som andra verkligen inte ser. Mycket av det folk rynkar näsan åt ser jag som något positivt. Jag får oftast frågan ''Hur fan kan du ha så många hundar?'' Well, jag hade inte haft det om jag valt en annan typ av inriktning. Ex brukshundar. Aldrig i livet. Högst 2 stycken i sådana fall. Men just hundar som går i spann .. well, det blir en helt annan sak.
Flocken är viktig för dessa hundar på ett annat sätt. Dom ser varandra på ett vis och mig på ett annat. Jag har aldrig sett mig själv som någon bossig typ. Ändå har jag respekten hos 8 hundar med mina inte ens 50 kg. Ändå är det mig de ser som ''den som bestämmer''. Jag är deras trygghet samtidigt som de lätt skulle sälja mig för en köttbit.
» Selar och selar
Sorterar och kikar igenom alla selar så ingen är trasig. Behöver fler nu då jag hoppas kunna köra alla odjuren samtidigt. Unghundarna behöver en varsin och inte behöva låna längre. Dom fyller ju trots allt år snart så varsin sele får bli deras presenter helt enkelt. Vårsolen kikar fram rejält och det är nästan så man kan springa utan jacka nu mera. Så himla skönt. Hoppas på en lagom barmark. Jag vill inte ha en för varm vår heller, jag vill kunna köra mina odjur.
» Snart 1 år sen
Dagarna bara flyger förbi tycker jag. Om 20 dagar från idag så fyller mina ''små'' hela 1 år. Dom är allt annat än små nu för tiden. Ungefär som Nikki, hon är inte direkt lilltösen längre heller med sina 3 år. Dessutom har denna hund aldrig slutat imponera utan hon går från klarhet till klarhet. En diamant som jag fick äran att dela mitt liv tillsammans med. Hon är så otroligt vacker, man får liksom aldrig nog av henne.
Mamma Vilda har verkligen gått från den ganska så lugna och fogliga hunden till att leva upp till sitt namn. Hon har haft fullt upp med de små och nu när de är stora så har den vilda kommit fram i henne. Det är knappt så man kan hålla henne i koppel längre, hon är ett monster rentav! Vilda var en otrolig mamma, hon var verkligen det. Jag är så himla stolt över henne. Och att hon nu drar som en galning och skulle kunna dra hela släden själv... jisses! Jag är så himla glad. Min fina tös!
Som sagt.. snart 1 år sen. Vart tog tiden vägen!? Det var ju nyss de inte ens öppnat ögonen ordentligt utan mest kisade mot oss. Och vi kunde knappt tro våra ögon över dessa små mirakel. Nu är dessa små mirakel stora monster. Knock out är något som är vardag så fort man kliver innanför dörren till dem. Men ack, så man älskar dem ändå.
Att ha valpar innebar nästan inte valpmys alls. Faktiskt. Det innebar mest städning, pappersjobb och att hålla koll på mamma hund och de små. Först städade ju Vilda efter dem men det dröjde inte alls länge innan de tultade omkring för egen maskin och både bajsade och kissade överallt. Undra hur många tidningar som gick åt egentligen, för inte tal om slitna gamla lakan och handdukar.
Även om dom var helt bedårande och det så klart kändes varmt i hjärtat att hålla dem i sin famn så är det skönare nu att se dem växa på sig, mogna och bli vuxna hundar. Det är och har varit ett sådant enormt arbete med denna kull men jag ser resultat då jag tränar dem. De är verkligen hundar med dragskalle medfött och jag är en stolt ''hundmormor'' på alla sätt o vis.
» Lösa Huskies och galen matte
Thanks God it's friday.
Idag blev det lite lek i snön tillsammans med två av hundarna. Till en början. Det var då planen. Tänkte att släden ska ju ut i helgen är det tänkt så jag tar bara Nikki och sen Gizmo så dom får röra lite på sig inför helgens strapatser. Tar ut Nikki först och åker pulka efter henne, vi gosar, tar en massa fina kort och jag bara älskar henne lite extra. Släpper in henne och tar ut en ivrig Gizmo. Flyger ur pulkan x antal gånger. Ser ut som en snögubbe.
Vänder tillbaka hem och då jag kommer upp på vår väg in mot gården. Vad tror ni jag ser? HUNDAR. LÖSA. PÅ GÅRDEN. Mot mig kommer 6 st mycket glada Siberian huskies i rasande fart. En av dem har en tom torrfoder påse lindad runt halsen..
Alla kommer mot mig och Gizmo. Jag hoppar ur pulkan, viftar med händer, ropar och lockar och det låter ungefär såhär: RADIX HELIX NIKKI VILDA LYNX SAVOX ! KOOOMSI KOMSI TILL MATTE. Lägg till att jag dessutom har smått panik då folk åker som idioter och leker längst vägen en bit ner och mina Sibbar kan inte under några omständigheter vara lösa. Det går dessutom en herrans massa vilt här omkring.
Jag håller i en galen Gizmo som börjar studsa, skrika och leka med de övriga som kommer dundrande mot mig. Springer upp för backen mot gården, tjoandes och viftandes med händer. Ramlar, kravlar mig upp, ramlar igen. Skriker på min sambo och försöker räkna hundar. 6 lösa, 1 kopplad, 1 förhoppningsvis inomhus.
Sambon kommer ut, ropar och lockar på hundarna. Vilda blir skitglad över att husse också är med och leker i snön så hon studsar iväg bakom ladugården tillsammans med två av unghundarna. Kastar in Gizmo och efter kommer två mycket glada unghundar som vill leka med pulkan. Nikki doppar sig i snön och försöker göra om Lynx till en snögubbe, Savox och Helix studsar runt Gizmo och försöker döda pulkan och Vilda rusar runt och är världens gladaste mamma hund tillsammans med Radix.
Vi får dock in alla hundar relativt snabbt igen och alla är mycket glada. Får av Lynx påsen också som hon så fint trätt över skallen. Gizmo står snällt och väntar på att selen ska tas av och berättar högljutt om hur snabbt han sprang med matte. Inne i huset står Nikita och undrar när nästa måltid ska serveras....
Livet med Huskies är... ett liv då det ständigt händer någonting.
Ah well, fina bilder på Nikki fick jag ialla fall.
» Och det här med ögonfärger
Det här med ögonfärger på Siberian huskies är en debatt för sig må jag säga. Många är övertygade om att en riktig Siberian måste ha två blåa ögon. Det stämmer inte. Tyvärr finns dock en dragning mot att många vill ha just blåögda för att de är just blåögda. Men en hund arbetar inte med sin ögonfärg. En vallhund vallar inte bättre beroende på vilken färg denne har på sin päls. Samma sak med Huskies. De blir inte bättre eller sämre draghundar för att de har blåa ögon.
Naturligtvis så får man ha sin favorit. Jag är väldigt förtjust i gråa Huskies och jag tycker om ett blått och ett brunt öga. Det tycker jag är charmigt. Dock är det en ren slump att majoriteten av mina har det. Har tre hundar som har två helt blåa ögon. Men helt ärligt så vill jag mer än gärna ha en som har två bruna. Det har jag inte idag. Ingen av valparna blev brunögd. På sin höjd fick Savox ett brunt och ett blått som både mamma och pappa hund.
Nikkis mamma har två bruna och pappa har två blåa. I hennes kull var det också blandat. En av syskonen har bruna , en annan två blåa. Och så clownen Nikki så klart.
Varför blått är så mångas favorit. Det kan jag inte svara på. Det finns fler raser som har blåögt, bland annat Aussie. Men anledningen, tror jag om jag får gissa bara, är helt enkelt att drömmen om en varglik hund med isblåa ögon etsat sig fast hos många. Dessutom har ju många filmer också erbjudit den drömmen och lockat in många att tro att det ska vara så.
Det ÄR vackert med isblåa ögon. Det ska jag erkänna. En svart och vit Husky med isblåa ögon blir väldigt intensivt och snyggt. Det är lite extra på något sätt absolut. Men det måste finnas en verklighet i det hela också. Ska man köpa sig en hund för att den är fin att se på? Nej. Naturligtvis inte. Man ska inte köpa sig något djur utan att ha kunskap och kunna erbjuda djuret vad de behöver.
Förutom just hundar där x antal raser med respektive egenskaper finns och erbjuds, så kan jag rentav också skriva såhär:
Man ska inte heller köpa sig en fisk man inte kan erbjuda rätt typ av hem. Det finns krav på olika vattenvärden, hur fisken vill ha det inrett, vilka andra fiskar den kan gå tillsammans med, om det är en stimfisk, om det är salt eller sötvatten, hur stort akvarium den kräver med mera. Att gå och köpa dig en väldigt fin firre som du sen får stoppa ner i ett brutalt för litet kar, du vet knappt vad den heter eller äter och det blir bara fel.
Naturligtvis så kan man LÄRA SIG, UTVECKLAS och FRÅGA.
Men poängen är alltså. Du kan inte köpa dig en fisk som kräver minst 600L och stoppa ner stackarn i ett 100L. Och som sagt. Alla fiskar är inte heller stöpta i samma form.
Akvarister har också sina områden och typer av fisk de föredrar.
Även om varken vallfisk eller dragfisk finns.
Väldigt många som vill ha Siberian husky har sett en bild på en mycket vacker hund. Vackra färger, vackra drag och sen ögonen så klart. Men när man gräver och skrapar lite på det hela så framkommer det att vadå dragträna och hushålla med en hundras som är känd som en katt i hundkläder. Nej det finns inte. Bara en fin hund som ska ligga på soffan och posera inför alla Facebook uppdateringar.
Vi Siberian husky ägare är mer än vana vid att få frågor och inte minst bli kallade för det ena och det andra då vi helt enkelt ärligt tycker att personen i fråga ska kika på en annan hundras. En person skrev något roligt i en Siberian husky grupp förut i veckan. De flesta andra hundägare rekommenderar starkt sin ras till alla, är väldigt ''det är en underbar ras. Världens bästa. Du kommer inte ångra dig. Medan Siberian husky ägare oftast är tvärtom. ''Nej nej nej köp inte en sån. Dom är spritt språngande galna allihopa.'' En sån vill du inte få på halsen. Naturligtvis med glimten i ögat.
Siberian huskyn är mer än en blåögd vargdröm. Det är en hundras som faktiskt ÄR renodlad och framtagen som arbetande draghund. Det är en hundras som fått sitt rykte som inredningsförstörare av en orsak. Halvdöva grannar och en söndertuggad soffa är vardagsmat. Det är inget som folk målat upp. Det finns. Det sker. Hur fin hunden i soffan än må vara så finns det gränser för vad man gör.
Många ifrågasätter varför vi har hundarna i hundgårdar. Året om. Ibland så tar vi in en hund men det är sällan det blir långvarigt om inte hunden är ex sjuk. Siberian huskies är en hundras som är avlad och skapad för ett uteliv. Här kan du läsa ett underbart och bra inlägg av Marlene kring just detta.
Så för att försöka avsluta allt.
Ögonfärgen på hunden har ingen betydelse. Favorit får man absolut ha. Men låt det inte styra dig. En hundras som inte bär på blåögda hundar kanske passar dig bättre trots allt. Det är egenskaperna och vad du ska ha hunden till, kan erbjuda och vad du är för typ av person som spelar roll. Att köpa sig en blåögd väldigt fin hund i hopp om att den ska förändras för den är ju så fin och du måste bara ha den. DET är blåögt.
» Lite akvarist snack
Förutom hundarna så delar jag och min sambo på intresset med akvarium. Eller ja, egentligen så ska han väl ha cred och jag har mest ridit på hans kunskaper. Men man måste ju lära sig någon gång. Hur som helst. Vi har just nu tomma kar. Ett 600L, ett 375 hörn, ett 400L saltkar och något 100L I think. Och sen har vi detta söta nano på 30L.
Jag vet inte om nanot ska bara vara växtkar ett tag eller om det ska bo räkor i det. Jag tycker om kampfiskar mycket men tycker 30L känns lite väl litet även om det är tillåtet. I dunno. Eftersom planerna finns på att jag ska åka iväg några veckor, kanske månader för den delen, så vill jag inte heller dra igång projekt som min sambo sen får fixa med då det inte är hans. Han vill ju starta sina stora kar och inte sitta och pilla med mina.
Jag slänger upp lite bilder på gamla trotjänare som funnits i fisk familjen också men tyvärr inte finns med oss längre utan simmat under regnbågsbron. Min sambo hade discus/diskus och kommer vilja fortsätta med det. Det är en väldigt speciell fisk men jag tycker om dem. Finns i många otroligt fina färger. Vill man rota mer i just diskus så tipsar jag om Tonys diskus. En väldigt kunnig och väldigt trevlig människa med mycket kunskap.
Det är dock ingen 30 kronors fisk kan jag säga. Så när de dör i ung ålder vilket de gjorde för oss (3 st i alla fall, övriga var vuxna) så blev men liite ledsen och liiite arg. Munnen var liksom inte happy face om man säger så. Dessutom är jag en sån som fäster mig vid alla djuren. Även ''bara'' fiskar. Den lilla blå köpte jag som present till min sambo så när han dog kändes det.
Jag kan tipsa om en del bra Facebook grupper för er som är nyfikna men kan nada, för er som kan lite grann men vill mer, för er som tror er kunna allt men inte kan ett skit. Och för er som helt enkelt bara tycker om fiskar jävligt mycket. Lista på Facebook grupper finns längst ner i detta inlägg.
Själv vill jag nog inte direkt kalla mig för akvarist ännu. Det känns som om jag behöver lära mig mera, skaffa fler fiskar, döda fler.. nejdå bara skojade. Men å andra sidan så får jag väl kalla mig själv för glad nybörjar akvarist då. Jag har alltid tyckt om akvarium. Alltid. Min morfar hade ett enligt min mamma men min morfar dog innan mina föräldrar ens blev ett par. Så ni kan ju själva räkna ut hur mycket tid jag spenderade med min morfar innan han dessvärre gick bort i cancer. Precis. Ingenting.
Tyvärr så hade vi inga akvarium då jag var liten. Det fanns väl hos andra däremot och det har alltid varit enormt avslappnande och rogivande att sitta och titta på akvarium. Vi har inte haft TV på över 3 år nu så fiskarna var vår TV. Mycket bättre än TV överlag kan jag tycka. Vad det blir för firrar i framtiden får tiden utvisa helt enkelt.
Sist men inte minst.
Här kommer listan på Facebook grupper. Kommer troligtvis göra lite fler inlägg gällande fisk beroende på hur det utvecklas. När jag åker så kommer jag inte ha möjlighet att ta med mig mitt nanokar. Inte heller vet vi när vi startar upp ett större kar. Det får tiden utvisa helt enkelt, som sagt. Kanske händer om ett år, om en månad.. who knows.
Oseriösa akvarister
Akvarister 2.0
Seriös akvaristik
Och nu tänker ni WOOOOW hela TRE grupper. Well, väntar på att bli godkända i några och jag tycker att det är få men väldigt väldigt bra och trevliga grupper. Lite som med vänner. Hellre tre äkta än 30 falska. Så enjoy this awesome list.
