» När kärleken inte räcker till
När kärleken inte räcker till.
Som djurägare så ställs man ibland, ofrivilligt, inför måsten och beslut vars smärta kommer eka inombords livet ut. Ibland sker saker vi i efterhand tror oss kunnat förutspå och förhindra, men i slutändan så kan vi inte påverka det som varit alls. Och kanske inte ens kunde vi det då. Kanske är det bara skuldkänslor och sorg som talar till oss vid sådana tillfällen.
Den 25 mars 2015 födde Vilda vår högst älskade men oplanerade kull som vi döpte till ''Last kullen''. Helix, Radix, Savox och Lynx kom till jorden. Trots att kullen var oplanerad och en ren tjuvparning så var dessa små liv så älskade som de bara kunde bli. Men någonstans hände någonting och en sen kväll i juli somnade alla fyra hundarna in. Deras mentalitet var inget vi kunde ha kvar eller tillåta i flocken. Dom blev aggressiva. Mot oss. Mot de andra hundarna. Det slutade så illa att en av mina vuxna tikar fick sätta livet till pga detta. Något som jag hela mitt liv kommer tvingas bära med mig. En hund som dog i min famn. Jag har aldrig skrikit så mycket inombords. Jag har aldrig känt mig så himla tom och värdelös som hundägare och människa.
Man ställs ständigt inför svårigheter och prövningar i livet. Som människa. Som djurägare. Och för dem som har barn - som mor eller far. Och att släppa henne ifrån mig till min sambo som bar ut henne .. den bilden, den känslan.. jag vill ogärna likna barn med djur eftersom det är två helt skilda saker. Men i denna stund så kan jag nog säga att det kändes som om han bar bort mitt barn. Min lilla baby. Jag greppade tag om den hunden in i det sista. Bönade och bad att hon skulle få överleva. Det fick hon inte. Hon somnade in och vandrade samma natt över regnbågens bro till en plats jag inte kan hälsa på henne. Hur mycket jag än önskar.
Tro inte för all del att valparnas bortgång kändes mindre. Den kändes. Lika smärtsam, lika brännande, lika plågsam och intensiv. Vi älskade dessa djur av hela våra hjärtan. Kanske kunde jag älskat dem mer. Ibland känns det som om jag inte gav dem allt trots att jag gjorde det. Ibland klandrar jag mig själv och letar efter fel hos mig som ledde till tragedin. Jag hittar bara samma tomhet och mörker som skapats av all sorg och saknad. Både till min vuxna tik och till mina ungdjur.
Det finns dagar då jag ångrar mig bittert. Då jag desperat letar efter orsaker att valet var fel och att jag borde tänkt annorlunda. Det finns stunder jag ser mig själv som ovärdig att ens ha husdjur och att jag borde sälja de hundar jag har kvar till något bättre. I mina mörkaste stunder tål jag inte ens att se mig själv i spegeln. För det som stirrar tillbaka på mig minns saker jag helst vill glömma och vakna upp ifrån som om det vore en hemsk mardröm.
Det är en evig kamp inombords att våga lita på sig själv igen och försöka se det man gjorde av kärlek. Hur fel en del val jag gjorde var så gjordes de av kärlek. Jag älskade så hjärtat inte ens räckte till. Jag fick inte plats med all kärlek jag bar på. Då blev sorgen ännu större och tyngre.
Att behöva avliva hundar eller husdjur för all del är bland det svåraste, ja kanske det allra svåraste man kan göra som djurägare trots allt. Att ta beslutet , att säga det högt, att göra verklighet av en tanke. Jag valde att låta mina fyra ungdjur gå vidare eftersom dom bevisligen inte mådde bra psykiskt. Dom hade ihjäl en annan hund. Jag vill inte gå in på detaljer kring allting. Men jag hittade henne och vi fick in henne i huset där vi med alla medel försökte hjälpa henne att stanna hos oss. En del av henne stannade, men den delen är inte fysisk och jag kan inte röra vid den.
Jag lät de fyra gå över regnbågens bro för att där fanns något bättre för dem. På denna jord kunde de aldrig bli lyckliga och trygga. För tro mig, vi har arbetat med dessa hundar från grunden. De saknade inget i livet. Men ändå så saknades något och detta kunde jag aldrig ge dem. Jag kunde däremot ge dem friheten att få springa på en evig gräsäng dit jag en dag hoppas själv kunna komma och få träffa alla mina älskade igen. Jag hoppas att jag efter detta liv kommer få vandra med dem igen.
Det som hållit mig uppe och håller mig uppe fortfarande är att jag har kvar fyra hundar att leva för och kämpa för. Att jag har ett dragintresse och en familj. Ett liv. Hur ont det än gör så går livet vidare. Det är den grymmaste av alla sanningar. Men den är äkta. Den är verklig.
Sorgen är alltid verklig. Den är mörk, den är dyster, den är full av saknad, längtan och förtvivlan. Skuldkänslor och en jävla massa ''om jag bara hade'' eller ''tänk om jag kunde ha haft''. Ändå är jag hur hårt det än må låta fast i mitt beslut. Inte för att jag inte älskade dem, inte för att jag inte gav dem allt och lite till utan för att verkligheten inte alltid ger oss lyckliga slut. Att äga djur innebär ett ansvar. Och det ansvaret innebär inte alltid att du kommer bada i rosa moln. Tvärtom kan detta ansvar innebära att du måste ta det svåraste av beslut, se scenarion du inte ens i dina värsta mardrömmar drömt om och leva med en tomhet som inte bara är fylld av ångest och sömnlösa nätter. Denna tomhet är också fylld av kärlek. Och hoppet om att jag en dag kommer vandra med alla mina fyrbenta igen.
Nicole
Mitt hjärta fullkomligt brister när jag läser det du berättar. Ni har fått vara med om och tvingats ta beslut som ingen djurägare i hela världen någonsin vill behöva vara med om - jag är verkligen så ledsen för er skull!
Jag har aldrig varit med om detsamma till den grad, men jag har haft många stunder som djurägare där jag sörjt och känt just den typ av skuld du skriver om - jag kan åtminstone ana mig till det även om det vore dumt av mig att påstå jag vet exakt vad du går igenom, för det gör jag inte.
Men du är stark som skriver om det såhärt. Som berättar och släpper in i det mörka. Och som tar de beslut som är bäst för er alla även när det innebär att hjärtat går i tusentals bitar.
En enorm styrkekram! Jag beklagar verkligen förlusten av dina vackra vänner!
Svar:
Sofia Skoglund
Novakt
Kämpa kämpa kämpa!
Vet precis hur det känns, när dem går vidare och själv blir man kvar, men tro mig dem väntar i all evighet om det behövs, tills man möter dem igen, och den glädje och lycka och återförening man ibland lever för att uppleva!
Svar:
Sofia Skoglund
Trackback
