» Tankar från en huskyholic.
Jag är nog ganska så tråkig att leva med trots allt. Det kan jag erkänna. Skulle jag få min vilja igenom så skulle jag nog 24-7 prata om hundarna. Jag skulle utan tvekan kunna bo i ett rum som är kombinerat kök, badrum och sovrum, sova på en gammal madrass och äta nudlar och dricka te medan hundarna skulle leva lyxliv. Ibland glömmer jag till och med bort oss människor lite grann. Ex just ja vi måste också handla människomat till oss, och jaha börjar toapapperet ta slut. Mina tankar är ständigt kring hundarna. Deras behov, deras utrustning, deras saker, deras allt. Har jag hundmat kvar? Ska jag testa något nytt märke på godis eller foder? Vilka erbjudanden har djurbutikerna just nu och kan jag fynda där? Hur ser selarna ut, alla fordon? Hur mår hundarna? Någon som ramlat och fått en rispa på 0,00001 mm på ena tassen? Ser inte den hunden lite trött och ledsen ut? Har jag klappat och kramat och pussat på alla ordentligt idag? Har jag sagt till alla att jag älskar dem?
Tankarna är ständigt kring hundarna. Ringer min telefon och jag ser ett nummer jag inte känner igen. PANIK. Det är något med hundarna helt klart. Någon är skadad, har rymt, mår dåligt...., ja ni förstår själva.
På ett vis är det väl tur att man har en sambo som kan se till att man är människa också och ser till sina egna behov ibland. Inte bara djurens. Många säger och skriver att de aldrig skulle kunna leva ihop med någon som inte delar deras intresse. För min del är det snarare, skulle aldrig kunna leva ihop med någon som inte respekterar mitt intresse. För på ett vis är det klart man vill att partnern ska se tjusningen som man själv gör, men å andra sidan så är det viktigt , tror jag, för ett förhållande att man har sina egna liv också. Att det finns ett ''ditt och mitt'' och inte bara ''oss oss oss''. Kanske är det jag som är lite av en eremit på det viset men jag uppskattar min egentid med djuren. Då jag inte hör en enda människoröst eller dyl. Då det är jag och mina fyrbenta.
Jag tror någonstans att alla par måste hitta sin balans och sitt ''det här funkar för oss''. För det finns ju par som delar intresset också och trivs med det och vill ha det så. Sen finns konstiga personer som jag. För som sagt, min partner måste inte vara bosatt ute i hundgården med mig. Huvudsaken är att personen jag delar mitt liv med förstår och respekterar min hobby dvs mina hundar. Att det inte ska gnällas om det ena och det andra. För helt ärligt, jag skulle lätt sparka ut vilken hunk som helst om kravet vore ''mig eller hundarna''. Enkelt val. Hundarna. Det kommer ALLTID vara hundarna.
Att hitta någon som är lika galen och rubbad som jag själv är. Well, mission impossible. Jag är ju trots allt unik i mitt tänk, mitt tyckande och vem jag är. Hur jag lever mitt liv, det är unikt för bara mig. Att dela livet med mig är också unikt att någon ens vill göra. Det är svårt att beskriva hur livet med en musher är. Man måste nog uppleva det helt enkelt. Jag är stolt över mina hundar. Det är som folk som pratar om sina barn.
Särskilt denna typ av hundras är ju väldigt speciell. Att ha polarhundar som är arbetande draghundar är en livsstil. Ett sätt att leva sitt liv på helt enkelt. Bara sättet de är på och hur man jobbar med dem skiljer sig en hel del. Jag ser dessutom saker i mina hundar som andra verkligen inte ser. Mycket av det folk rynkar näsan åt ser jag som något positivt. Jag får oftast frågan ''Hur fan kan du ha så många hundar?'' Well, jag hade inte haft det om jag valt en annan typ av inriktning. Ex brukshundar. Aldrig i livet. Högst 2 stycken i sådana fall. Men just hundar som går i spann .. well, det blir en helt annan sak.
Flocken är viktig för dessa hundar på ett annat sätt. Dom ser varandra på ett vis och mig på ett annat. Jag har aldrig sett mig själv som någon bossig typ. Ändå har jag respekten hos 8 hundar med mina inte ens 50 kg. Ändå är det mig de ser som ''den som bestämmer''. Jag är deras trygghet samtidigt som de lätt skulle sälja mig för en köttbit.
» Selar och selar
Sorterar och kikar igenom alla selar så ingen är trasig. Behöver fler nu då jag hoppas kunna köra alla odjuren samtidigt. Unghundarna behöver en varsin och inte behöva låna längre. Dom fyller ju trots allt år snart så varsin sele får bli deras presenter helt enkelt. Vårsolen kikar fram rejält och det är nästan så man kan springa utan jacka nu mera. Så himla skönt. Hoppas på en lagom barmark. Jag vill inte ha en för varm vår heller, jag vill kunna köra mina odjur.
» Snart 1 år sen
Dagarna bara flyger förbi tycker jag. Om 20 dagar från idag så fyller mina ''små'' hela 1 år. Dom är allt annat än små nu för tiden. Ungefär som Nikki, hon är inte direkt lilltösen längre heller med sina 3 år. Dessutom har denna hund aldrig slutat imponera utan hon går från klarhet till klarhet. En diamant som jag fick äran att dela mitt liv tillsammans med. Hon är så otroligt vacker, man får liksom aldrig nog av henne.
Mamma Vilda har verkligen gått från den ganska så lugna och fogliga hunden till att leva upp till sitt namn. Hon har haft fullt upp med de små och nu när de är stora så har den vilda kommit fram i henne. Det är knappt så man kan hålla henne i koppel längre, hon är ett monster rentav! Vilda var en otrolig mamma, hon var verkligen det. Jag är så himla stolt över henne. Och att hon nu drar som en galning och skulle kunna dra hela släden själv... jisses! Jag är så himla glad. Min fina tös!
Som sagt.. snart 1 år sen. Vart tog tiden vägen!? Det var ju nyss de inte ens öppnat ögonen ordentligt utan mest kisade mot oss. Och vi kunde knappt tro våra ögon över dessa små mirakel. Nu är dessa små mirakel stora monster. Knock out är något som är vardag så fort man kliver innanför dörren till dem. Men ack, så man älskar dem ändå.
Att ha valpar innebar nästan inte valpmys alls. Faktiskt. Det innebar mest städning, pappersjobb och att hålla koll på mamma hund och de små. Först städade ju Vilda efter dem men det dröjde inte alls länge innan de tultade omkring för egen maskin och både bajsade och kissade överallt. Undra hur många tidningar som gick åt egentligen, för inte tal om slitna gamla lakan och handdukar.
Även om dom var helt bedårande och det så klart kändes varmt i hjärtat att hålla dem i sin famn så är det skönare nu att se dem växa på sig, mogna och bli vuxna hundar. Det är och har varit ett sådant enormt arbete med denna kull men jag ser resultat då jag tränar dem. De är verkligen hundar med dragskalle medfött och jag är en stolt ''hundmormor'' på alla sätt o vis.
