På tal om att köra i mörker så blev det lite körning i mörker ikväll. Då vi körde ut var det inte direkt mörkt, men det började bli och då vi kom hem var det kolsvart. Vi mötte både bilar, cyklar och andra hundar men töserna bara flöt förbi utan att rynka nos. Jag var mycket stolt över dem! Toppenbra träning ikväll på alla vis. Förhoppningsvis kan vi köra på riktigt i mörker snart med pannlampa och köra ut då det är mörkt. Den träningen behöver väl främst jag.

 

Tacksam och glad över att jag kan köra dem så ofta som jag kan ändå. Det är ändå temp och luftfuktighet nog att köra kortare vändor under kontrollerade former. Det känns skönt att ändå få igång dem så pass som jag har fått. Hade också tänkt införskaffa mig ett löpband då jag vet att många tränar på sånt och nästa sommar och vår ska jag erbjuda dem simning också. Nu då vi vet vart vi kan simträna med hundarna. Vi har bott här på gården ett år nu. Tiden bara susar förbi !

 

Det känns i luften när hösten är på ingång. Vi kan bara hoppas att kylan kommer med dofterna i luften. Äppelträdet börjar likna ett höstäppelträd och hundarna rullar sig glatt på gården i det mjuka men lite kalla gräset. Vi ser oss om efter fler ställen att använda som dragbanor. Jag behöver fler tuffa backar att träna dem i, möjlighet att låta dem kyla ner sig och längre sträckor med olika underlag att välja mellan.

 

Snart börjar det bli dags att träna mer på att köra i mörker också med bara pannlampan. Dock tror jag att vi väntar till ännu kyligare kvällar innan vi ger oss på detta. Men snart faller mörkret över oss. Det blir mörkt betydligt snabbare nu än för bara några veckor sedan. 

 

Jag har nyss pratat med Vildas uppfödare som är mycket kloka. Det här med tävling. Första tävlingen, andra tävlingen, ja första åren... det innebär inte att man kan eller bör sätta ribban högre än verkligheten tillåter. Ja, jag kommer börja tävla och ja jag tycker mina hundar går toppen. Men konkurransen är fruktansvärt hög. Och att tävla i ex 4-spann innebär att du kommer tävla mot de som vinner och toppar VM. De hundar som är i världsklass i drag 4-spann. Hur mycket man än vrider och vänder på det så måste man tillåta sig att vara nybörjare och komma sist. Att se sina tider mot de vinnande spannets och nästan skratta lite. Det innebär inte att dina hundar är dåliga eller att du är dålig. Det innebär att man bara kan klättra uppåt.

 

Jag har på skoj och allvar sagt ''Jag är glad om jag kommer runt banan''. Och det är just det. Köra för att utvecklas, ha roligt, träffa folk, visa upp sig, låta hundarna testa nya banor med nya krav och att lära sig en himla massa från folk som tävlat sedan man själv var nyfödd. Det handlar inte om att vinna det första man gör eller se sig själv som en sämre person med sämre hundar för att man inte har världsklass som nybörjare.

 

 

Tiden travar på. Lite kyligare kvällar har vi fått då jag kunnat dra några km i alla fall. Bättre än ingenting alls. Vilda och Nikki har börjat dra tillsammans igen. Gizmo har ju en paus pga en tass som är lite öm. Han reagerar dock inte på beröring av den men jag har ställt honom på vila ändå så han går endast promenader och joggar lite grann med mig. Han är trots allt lite till åren. Töserna är helnöjda med att vara tillsammans i 2-spann igen. Nikki visar än en gång att hon är en hund att räkna med. Hon löper just nu och är lite flamsigare än vanligt bara. Vilda behöver jag inte ens skriva något om. Hon är bara så sjukt bra.

 

Jag ser fram emot hösten trots allt. Det har varit en hemskt jobbig sommar psykiskt med tanke på förlusten. Men samtidigt så måste livet få gå vidare. Sorgen kommer alltid finnas med oss, saknaden och sorgen och smärtan finns alltid i form av ett tomrum i hjärtat. Min flock kommer, som jag skrivit flera gånger innan, alltid innehålla både mina änglahundar och de som vandrar bredvid mig.

 

The Rose Beyond The Wall

A rose once grew where all could see,
sheltered beside a garden wall,
And as the days passed swiftly by,
it spread its branches, straight and tall...

One day, a beam of light shone through
a crevice that had opened wide
The rose bent gently toward its warmth
then passed beyond to the other side

Now, you who deeply feel its loss,
be comforted - the rose blooms there-
its beauty even greater now, nurtured by
God's own loving care.

Hur ont det än gör att förlora vänner som borde vandrat vid ens sida just nu och vänner som skulle vara en del av framtiden och framtidens spann, så kommer en tid då man inser att sorgen måste bäras inombords i form av vackra minnen och tacksamhet för den tid man fick tillsammans. På gott och på ont. Det kan låta hårt. Man måste sörja sin tid först och verkligen tillåta sig att sörja. Och samtidigt se framtiden och förstå att livet går vidare. Om det finns något jag vet säkert, så är det att mina änglahundar finns där någonstans och dom följer sin gamla flock med kärlek och med spänning. Dom hoppas och tror på oss fortfarande. En del av min flock kommer dom alltid vara.

Jag har spunnit vidare på mina framtidsplaner och kommer att utöka min flock igen med nytt blod. Det känns spännande och det känns sorgligt att inte alla mina vänner är med och framtidens spann. Jag är tacksam över att jag har så många fina vänner som stöttar och peppar mig i mina beslut och kan backa upp mig i vad jag drömmer om och planerar att genomföra. Mina mål har verkligen fått respons hos dem och det är skönt att veta att folk tror på mig. 

Vi ser framåt men vi har alltid det förgångna kvar inombords i form av minnen. På gott och på ont.