» I hennes tasspår
I will return, don't you ever hang your head,
I will return, in every song at each sunset,
Our memory is always within reach,
I will return, I will return, don't you ever hang your head.
When you're feeling empty,
I will be the fuel you need,
To keep on pushing on down the lonely street
And I'm always in the shotgun seat.
Home like headlights on the lawn,
I'm never gone for long.
- Skylar Grey, I will return (fast and furious 7 soundtrack, song dictated to Paul Walker)
Tänk om någon kunde förstå hur ont det gör inombords för mig att skriva det här. Hur många tårar jag fällt, hur många skrik jag kvävt och stängt inom mig. Hur brännande het och intensiv smärtan fortfarande är.
Jag läser om hur folk vill avla på sin heeelt underbara hund, dom vill ha en avkomma efter sin älskade fyrbenta vän och en del söker även ny hund fast som ska påminna om deras gamla hund. För mig gör det ont att läsa detta. Jag vet och jag står för att den dagen mina hundar vandrar vidare. Då finns inte dom längre. Inget kan ersätta det tomrum som dessa djur lämnar i mitt hjärta.
Jag var överlycklig över att ha fyra avkommor efter min Vilda. Särskilt Savox kändes som en ny Vilda. En kopia av henne. En hund som på något vis skulle påminna om Vilda och som skulle ta hennes plats den dagen Vilda inte längre vandrar med oss. Men jag hade fel och jag tänkte helt fel. För ingenting och ingen kan ersätta Vilda. Inte ens en avkomma efter henne.
Savox växte upp, från den lovande lilla valp , till en spännande unghund till det hon var då hon dog. Hon växte inte alls upp och blev min nya Vilda. Trots att hon fostrats av Vilda och Vildas flock, trots att vi hållit i denna hund sedan hon ut kom och till hennes sista andetag. Trots allt så var det bara en dröm, en inbillning, en naiv önskan från min sida. Vilda kommer alltid leva kvar hos mig, i mitt hjärta. Inte i någon annan hunds kropp.
Det är så enkelt att lura sig själv att en hund av samma ras, samma färger, samma ögon, samma fyra tassar och i vissa fall samma linjer ska bli en tröst för oss då vår älskade hund försvinner. Vi önskar och vi tror, vi ber för att den nya hunden ska bli en sorts reinkarnation av vår gamla vän. För att vi ska slippa ett riktigt farväl och slippa tanken på att hunden är borta. Vi lurar oss själva.
Men den dagen Vilda går den väg jag inte kan följa henne, den dagen är hon borta. Jag har bytt ut tanken på att försöka ersätta henne på något vis. För det är omöjligt. Det är orättvist mot henne också. Som att ett barn ska ersätta ett annat. Jag bytte ut denna naiva önskan mot att jag en dag kommer få återse Vilda igen då hon är borta. Gäller alla mina hundar. Jag lever med tanken och drömmen om att dom bara gått över regnbågens bro och kommit till en lycklig plats där dom kan vänta tills jag själv inte är menad att stanna kvar här. Att jag den dagen möts på andra sidan av en flock glada hundar.
Jag lever i drömmen om att dom besöker mig ibland. Då jag sover så ligger dom i fotändan av min säng, slickar mig försiktigt på handen och i ansiktet. Utan att jag vet det drar jag mina fingrar genom deras mjuka päls och drar in doften av dem. Jag kanske är dummare än dummast. Men det är den tanken som håller mig flytande i de stunder jag bara bryter ihop och gråter. Då jag känner tomheten och ensamheten.
Trots att jag bevittnat begravningar sedan jag var så liten att jag inte ens förstod döden (Min pappa arbetade inom detta) så blir den aldrig enklare att hantera. Trots att jag hjälpt till med att förbereda inför begravningar, ritat rosor på kondoleanser och vet utan & innan hur en begravning går till så blir döden aldrig någonsin enkel då den slår mot en.
När min sambos bästa vän gick bort i cancer och vi åkte ner för att delta i hans begravning så var det precis lika svårt för mig som för andra. Jag visste exakt när man går fram till kistan för att ta farväl, jag vet hur det fungerar praktiskt. Men inte hjälpte det mig då. Det gjorde lika ont, smärtan och saknaden var lika intensiv och stor då jag la min ros vid hans kista och mitt huvud blev tomt på ord. Döden är alltid lika fylld av smärta och tomhet. Vi kan inte fly från det faktum att ingen kan träna sig i att hantera en sådan sak. Det gör alltid lika ont.
Jag tror vi överlag är rädda för att känna sorg och saknad. Vi försöker bunkra upp med olika medel för att förhindra att behöva känna så mycket av den varan. Vi försöker hela tiden hitta vägar runt den. Men runt döden finns inga vägar. Bara en enda och det är tiden då man måste få sörja och sakna. Vara ledsen, vara förkrossad, frustrerad, arg och förbannad. Vi älskar så mycket att vi inte kan sörja för vi är rädda för våra egna känslor på något sätt. Precis som folk kan vara rädda att erkänna psykiska sjukdomar så som depressioner och liknande. Man släpper inte in det negativa för det är enklare att blunda. Eller?
Summan av kardemumman.
Naturligtvis så menar jag inte att folk som tar kullar efter sina hundar gör fel. Jag vet att min Nikki är en kopia av sin far och jag vet att hon stolt går i hans fotspår. Men det gör inte Nikki till en Grim. Hon må vara hans dotter men hon är en egen hund. Grim kan inte ersättas med varken Nikki eller någon annan av sina avkommor. Och inte heller kan man köpa sig en ny Grim med samma färger, samma ras och döpa honom till något liknande. Vi måste våga sörja och sakna. Vi måste våga erkänna för oss själva att kärleken räcker över till dödens land. Men det är allt. De bortgångna lever genom oss. Ingen annanstans.
» När kärleken inte räcker till
När kärleken inte räcker till.
Som djurägare så ställs man ibland, ofrivilligt, inför måsten och beslut vars smärta kommer eka inombords livet ut. Ibland sker saker vi i efterhand tror oss kunnat förutspå och förhindra, men i slutändan så kan vi inte påverka det som varit alls. Och kanske inte ens kunde vi det då. Kanske är det bara skuldkänslor och sorg som talar till oss vid sådana tillfällen.
Den 25 mars 2015 födde Vilda vår högst älskade men oplanerade kull som vi döpte till ''Last kullen''. Helix, Radix, Savox och Lynx kom till jorden. Trots att kullen var oplanerad och en ren tjuvparning så var dessa små liv så älskade som de bara kunde bli. Men någonstans hände någonting och en sen kväll i juli somnade alla fyra hundarna in. Deras mentalitet var inget vi kunde ha kvar eller tillåta i flocken. Dom blev aggressiva. Mot oss. Mot de andra hundarna. Det slutade så illa att en av mina vuxna tikar fick sätta livet till pga detta. Något som jag hela mitt liv kommer tvingas bära med mig. En hund som dog i min famn. Jag har aldrig skrikit så mycket inombords. Jag har aldrig känt mig så himla tom och värdelös som hundägare och människa.
Man ställs ständigt inför svårigheter och prövningar i livet. Som människa. Som djurägare. Och för dem som har barn - som mor eller far. Och att släppa henne ifrån mig till min sambo som bar ut henne .. den bilden, den känslan.. jag vill ogärna likna barn med djur eftersom det är två helt skilda saker. Men i denna stund så kan jag nog säga att det kändes som om han bar bort mitt barn. Min lilla baby. Jag greppade tag om den hunden in i det sista. Bönade och bad att hon skulle få överleva. Det fick hon inte. Hon somnade in och vandrade samma natt över regnbågens bro till en plats jag inte kan hälsa på henne. Hur mycket jag än önskar.
Tro inte för all del att valparnas bortgång kändes mindre. Den kändes. Lika smärtsam, lika brännande, lika plågsam och intensiv. Vi älskade dessa djur av hela våra hjärtan. Kanske kunde jag älskat dem mer. Ibland känns det som om jag inte gav dem allt trots att jag gjorde det. Ibland klandrar jag mig själv och letar efter fel hos mig som ledde till tragedin. Jag hittar bara samma tomhet och mörker som skapats av all sorg och saknad. Både till min vuxna tik och till mina ungdjur.
Det finns dagar då jag ångrar mig bittert. Då jag desperat letar efter orsaker att valet var fel och att jag borde tänkt annorlunda. Det finns stunder jag ser mig själv som ovärdig att ens ha husdjur och att jag borde sälja de hundar jag har kvar till något bättre. I mina mörkaste stunder tål jag inte ens att se mig själv i spegeln. För det som stirrar tillbaka på mig minns saker jag helst vill glömma och vakna upp ifrån som om det vore en hemsk mardröm.
Det är en evig kamp inombords att våga lita på sig själv igen och försöka se det man gjorde av kärlek. Hur fel en del val jag gjorde var så gjordes de av kärlek. Jag älskade så hjärtat inte ens räckte till. Jag fick inte plats med all kärlek jag bar på. Då blev sorgen ännu större och tyngre.
Att behöva avliva hundar eller husdjur för all del är bland det svåraste, ja kanske det allra svåraste man kan göra som djurägare trots allt. Att ta beslutet , att säga det högt, att göra verklighet av en tanke. Jag valde att låta mina fyra ungdjur gå vidare eftersom dom bevisligen inte mådde bra psykiskt. Dom hade ihjäl en annan hund. Jag vill inte gå in på detaljer kring allting. Men jag hittade henne och vi fick in henne i huset där vi med alla medel försökte hjälpa henne att stanna hos oss. En del av henne stannade, men den delen är inte fysisk och jag kan inte röra vid den.
Jag lät de fyra gå över regnbågens bro för att där fanns något bättre för dem. På denna jord kunde de aldrig bli lyckliga och trygga. För tro mig, vi har arbetat med dessa hundar från grunden. De saknade inget i livet. Men ändå så saknades något och detta kunde jag aldrig ge dem. Jag kunde däremot ge dem friheten att få springa på en evig gräsäng dit jag en dag hoppas själv kunna komma och få träffa alla mina älskade igen. Jag hoppas att jag efter detta liv kommer få vandra med dem igen.
Det som hållit mig uppe och håller mig uppe fortfarande är att jag har kvar fyra hundar att leva för och kämpa för. Att jag har ett dragintresse och en familj. Ett liv. Hur ont det än gör så går livet vidare. Det är den grymmaste av alla sanningar. Men den är äkta. Den är verklig.
Sorgen är alltid verklig. Den är mörk, den är dyster, den är full av saknad, längtan och förtvivlan. Skuldkänslor och en jävla massa ''om jag bara hade'' eller ''tänk om jag kunde ha haft''. Ändå är jag hur hårt det än må låta fast i mitt beslut. Inte för att jag inte älskade dem, inte för att jag inte gav dem allt och lite till utan för att verkligheten inte alltid ger oss lyckliga slut. Att äga djur innebär ett ansvar. Och det ansvaret innebär inte alltid att du kommer bada i rosa moln. Tvärtom kan detta ansvar innebära att du måste ta det svåraste av beslut, se scenarion du inte ens i dina värsta mardrömmar drömt om och leva med en tomhet som inte bara är fylld av ångest och sömnlösa nätter. Denna tomhet är också fylld av kärlek. Och hoppet om att jag en dag kommer vandra med alla mina fyrbenta igen.
» We're alive!
Dåligt uppdaterad blogg kan man lugnt säga.
Jag väljer att börja med att skriva såhär: Pga sorgarbete i flocken har jag varit off.
Just nu väljer jag att inte skriva ut något mer. De som behöver veta vet redan.
Till gladare skriverier.
Några helt okej kalla höstkvällar har vi fått ha så vi har då passat på att vara ute och dra. Dock inte så himla långt och jag har kört dem en och en dessa gånger. Snart hoppas vi att hösttträningen kommer igång på riktigt och att vi får kyligare dagar och nätter. Till skillnad från många andra är jag ingen soldyrkare utan trivs med att hellre klä på mig än klä av mig. För vad gör man om man är naken och det fortfarande är varmt. Nej tacka vet jag hösten och vintern. Klä på sig kan man alltid göra.
Vilda ger verkligen sitt namn ett ansikte. Hon är skogsvild då man ska sela på och det är knappt så man hinner ge henne klartecken innan hon redan är på väg. Det är med en glädjetår som jag ser hur denna hund verkligen visar sina sanna färger. Arbetsmoralen på den här hunden är bara sinnessjuk.
Nikki har jag aldrig behövt säga något om egentligen. Den hunden har gått från klarhet till klarhet. Vilda har haft perioder då hon dragit men inte för kung och fosterland. Men nu på senare tid så blir hon nästan bara bättre och bättre. Arbetsmoralen är som sagt sinnessjuk på Vilda. Nikki har alltid haft en hög arbetsmoral. Hon har gått som en klocka och jobbar på oavsett hur, när och vart jag sätter henne. Den hunden är en riktig arbetsmyra och jag kunde inte vara mera stolt över båda mina flickor.
Gizmo har lagt tävlingsplanerna på hyllan och kommer köras som hobbydragare istället. Medan töserna siktar in sig på att tävla. Men lika glad är Gizmo för det. Som alltid. Den hunden är verkligen flockens guldklimp.
