» I hennes tasspår
I will return, don't you ever hang your head,
I will return, in every song at each sunset,
Our memory is always within reach,
I will return, I will return, don't you ever hang your head.
When you're feeling empty,
I will be the fuel you need,
To keep on pushing on down the lonely street
And I'm always in the shotgun seat.
Home like headlights on the lawn,
I'm never gone for long.
- Skylar Grey, I will return (fast and furious 7 soundtrack, song dictated to Paul Walker)
Tänk om någon kunde förstå hur ont det gör inombords för mig att skriva det här. Hur många tårar jag fällt, hur många skrik jag kvävt och stängt inom mig. Hur brännande het och intensiv smärtan fortfarande är.
Jag läser om hur folk vill avla på sin heeelt underbara hund, dom vill ha en avkomma efter sin älskade fyrbenta vän och en del söker även ny hund fast som ska påminna om deras gamla hund. För mig gör det ont att läsa detta. Jag vet och jag står för att den dagen mina hundar vandrar vidare. Då finns inte dom längre. Inget kan ersätta det tomrum som dessa djur lämnar i mitt hjärta.
Jag var överlycklig över att ha fyra avkommor efter min Vilda. Särskilt Savox kändes som en ny Vilda. En kopia av henne. En hund som på något vis skulle påminna om Vilda och som skulle ta hennes plats den dagen Vilda inte längre vandrar med oss. Men jag hade fel och jag tänkte helt fel. För ingenting och ingen kan ersätta Vilda. Inte ens en avkomma efter henne.
Savox växte upp, från den lovande lilla valp , till en spännande unghund till det hon var då hon dog. Hon växte inte alls upp och blev min nya Vilda. Trots att hon fostrats av Vilda och Vildas flock, trots att vi hållit i denna hund sedan hon ut kom och till hennes sista andetag. Trots allt så var det bara en dröm, en inbillning, en naiv önskan från min sida. Vilda kommer alltid leva kvar hos mig, i mitt hjärta. Inte i någon annan hunds kropp.
Det är så enkelt att lura sig själv att en hund av samma ras, samma färger, samma ögon, samma fyra tassar och i vissa fall samma linjer ska bli en tröst för oss då vår älskade hund försvinner. Vi önskar och vi tror, vi ber för att den nya hunden ska bli en sorts reinkarnation av vår gamla vän. För att vi ska slippa ett riktigt farväl och slippa tanken på att hunden är borta. Vi lurar oss själva.
Men den dagen Vilda går den väg jag inte kan följa henne, den dagen är hon borta. Jag har bytt ut tanken på att försöka ersätta henne på något vis. För det är omöjligt. Det är orättvist mot henne också. Som att ett barn ska ersätta ett annat. Jag bytte ut denna naiva önskan mot att jag en dag kommer få återse Vilda igen då hon är borta. Gäller alla mina hundar. Jag lever med tanken och drömmen om att dom bara gått över regnbågens bro och kommit till en lycklig plats där dom kan vänta tills jag själv inte är menad att stanna kvar här. Att jag den dagen möts på andra sidan av en flock glada hundar.
Jag lever i drömmen om att dom besöker mig ibland. Då jag sover så ligger dom i fotändan av min säng, slickar mig försiktigt på handen och i ansiktet. Utan att jag vet det drar jag mina fingrar genom deras mjuka päls och drar in doften av dem. Jag kanske är dummare än dummast. Men det är den tanken som håller mig flytande i de stunder jag bara bryter ihop och gråter. Då jag känner tomheten och ensamheten.
Trots att jag bevittnat begravningar sedan jag var så liten att jag inte ens förstod döden (Min pappa arbetade inom detta) så blir den aldrig enklare att hantera. Trots att jag hjälpt till med att förbereda inför begravningar, ritat rosor på kondoleanser och vet utan & innan hur en begravning går till så blir döden aldrig någonsin enkel då den slår mot en.
När min sambos bästa vän gick bort i cancer och vi åkte ner för att delta i hans begravning så var det precis lika svårt för mig som för andra. Jag visste exakt när man går fram till kistan för att ta farväl, jag vet hur det fungerar praktiskt. Men inte hjälpte det mig då. Det gjorde lika ont, smärtan och saknaden var lika intensiv och stor då jag la min ros vid hans kista och mitt huvud blev tomt på ord. Döden är alltid lika fylld av smärta och tomhet. Vi kan inte fly från det faktum att ingen kan träna sig i att hantera en sådan sak. Det gör alltid lika ont.
Jag tror vi överlag är rädda för att känna sorg och saknad. Vi försöker bunkra upp med olika medel för att förhindra att behöva känna så mycket av den varan. Vi försöker hela tiden hitta vägar runt den. Men runt döden finns inga vägar. Bara en enda och det är tiden då man måste få sörja och sakna. Vara ledsen, vara förkrossad, frustrerad, arg och förbannad. Vi älskar så mycket att vi inte kan sörja för vi är rädda för våra egna känslor på något sätt. Precis som folk kan vara rädda att erkänna psykiska sjukdomar så som depressioner och liknande. Man släpper inte in det negativa för det är enklare att blunda. Eller?
Summan av kardemumman.
Naturligtvis så menar jag inte att folk som tar kullar efter sina hundar gör fel. Jag vet att min Nikki är en kopia av sin far och jag vet att hon stolt går i hans fotspår. Men det gör inte Nikki till en Grim. Hon må vara hans dotter men hon är en egen hund. Grim kan inte ersättas med varken Nikki eller någon annan av sina avkommor. Och inte heller kan man köpa sig en ny Grim med samma färger, samma ras och döpa honom till något liknande. Vi måste våga sörja och sakna. Vi måste våga erkänna för oss själva att kärleken räcker över till dödens land. Men det är allt. De bortgångna lever genom oss. Ingen annanstans.
Nicole
<3 Kloka och sanna ord.
Trackback
