Tiden travar på. Lite kyligare kvällar har vi fått då jag kunnat dra några km i alla fall. Bättre än ingenting alls. Vilda och Nikki har börjat dra tillsammans igen. Gizmo har ju en paus pga en tass som är lite öm. Han reagerar dock inte på beröring av den men jag har ställt honom på vila ändå så han går endast promenader och joggar lite grann med mig. Han är trots allt lite till åren. Töserna är helnöjda med att vara tillsammans i 2-spann igen. Nikki visar än en gång att hon är en hund att räkna med. Hon löper just nu och är lite flamsigare än vanligt bara. Vilda behöver jag inte ens skriva något om. Hon är bara så sjukt bra.

 

Jag ser fram emot hösten trots allt. Det har varit en hemskt jobbig sommar psykiskt med tanke på förlusten. Men samtidigt så måste livet få gå vidare. Sorgen kommer alltid finnas med oss, saknaden och sorgen och smärtan finns alltid i form av ett tomrum i hjärtat. Min flock kommer, som jag skrivit flera gånger innan, alltid innehålla både mina änglahundar och de som vandrar bredvid mig.